Long time, no sea(?)

Jag saknar sommaren nu. Det var fint när jag hade båtplats i Magnarps hamn och en snipa till förfogande. Min prylgalne far hade skaffat autopilot till skapelsen, och den utnyttjades flitigt.

Saknar känslan av att köra till macken, köpa diesel, på väg till hamnen, köpa några folköl och något gott att äta. Kanske tom cigaretter eller snus!

Komma ner till hamnen, köra bort alla snorungar som fiskar krabbor från vår båt, berätta om vad som är ditt och mitt, kanske tom leta upp någon oförstående förälder som inte tycker det är något konstigt att fiska krabbor från min båt. En gång så kontrade jag med att: "Då kommer jag hem till din trädgård och sitter där och skjuter gråsparvar". Uppskattades inte, men nog gick tanken fram alltid.

Nåväl, snorungarna borta, ta en smal kvist/gren och skruva av tanklocket. Stoppa ner stickan för att göra en okular besiktning av dieselnivån.

Tanka.

Vrida om tändningen och återigen förbarma sig över det där sketna biltemabatteriet som såklart har laddat ur sig.

Av med motorhuven, på med tändning, fram med veven.

Vid det här laget har samtliga gamla fiskargubbar samlats runt båten för att se spektaklet när "tannamagarens son" ska veva i gång Yanmar-dieseln.

Sätter gasen på 1/3, in med veven. Tar dekompresionsventilen mot mig och vevar. Vevar fyra varv, släpper vetilen, motorn startar. Fiskargubbarna ler lite förstrött och säger att han den där har lärt sig från den bäste.

Drar ner gasen, ser så att motorn pumpar ut kylvatten.

Kastar loss och lämnar magnarps hamn. Flaggan sättes i sitt hål, autopiloten monteras. Motorn sätts på ett behagligt varv och kursen ställs mot kullaberg. Tre timmar, 5 knop.

Skjortan knäpps upp och den första ölen öppnas.

Det är livet. Utan tvekan. På sjön ska man inte ha bråttom har en vis man sagt, jag håller med honom till fullo.